tisdag 22 december 2015

Färdighaft i Kalix

Det är enligt Norrbottens-Kuriren "slutbolmat" på jobbet för anställda i Kalix kommun. Man sällar sig således till de dryga 200 svenska kommuner som valt att vandra denna väg.

Nuförtiden ska man bara få röka och snusa under lunchrasten, och då en bit bort från arbetsplatsen. Ett enigt (!) kommunfullmäktige drev igenom beslutet i november månad. Hur de liberalt sinnade folkvalda i kommunen resonerar framgår inte av artikeln, men vänsterpartisten Katarina Burman kommenterar i alla fall tobaksförbudet på följande sätt:

- Det är ett jättebra och positivt beslut i folkhälsans tecken. Att sluta röka är ett djupt personligt beslut, vi måste ha respekt för individen, men här visar vi vägen framåt (Kuriren 22/12).

Visa vägen framåt? Ja, det låter onekligen positivt. Anmärkningsvärt är att Burman har mage nog att lyfta respekten för individens rätt i samma andetag som hon och övriga politiker i Kalix trampar på den. Usch och fy för pekpinnar och moralkakor riktade gentemot vuxna människor...

fredag 18 december 2015

Marknaden vet bäst


Jag läser i Norrbottens-Kuriren att mjölkbönderna i norra Sverige får ett tillskott från regeringen på ungefär femton miljoner kronor. En spottstyver, kan tyckas, men företrädare för LRF verkar nöjda. Det är i alla fall någonting.

Frågan är dock om mjölkbönder i Sverige bör få en enda krona av staten i bidrag. Andra företag i andra branscher går omkull om man inte är lönsamma nog, eller inte lyckas hantera en ibland nödvändig omställning till en ny marknadssituation. Man kan som någorlunda liberalt sinnad anse att det är orättvist att staten ska gå in och bestämma vilka branscher som får leva genom konstgjord andning, och vilka som inte får det.

Det handlar heller inte om något som vi måste ha, som brandkår eller polis eller domstolar eller försvarsförmåga. Vi måste inte ha svensk mjölk på våra matbord. Personligen har jag givetvis det, men knappast till vilken kostnad som helst. Och framförallt inte om jag vet att företag i andra branscher som varje dag kämpar för att, så att säga, make ends meet ska finansiera olönsamma mjölkbönder som möjligtvis borde gått i konkurs för länge sedan.

Det finns säkert andra aspekter till storyn. Jag vet inte exakt hur beskattningen på energi och drivmedel ser ut, eller om statligt krångel i sig bidrar till att svenska bönder tappar i konkurrenskraft gentemot finnar, danskar och tyskar. Men då får man titta på just de bitarna. Socialism och statliga piskrapp på marknadens osynliga hand har sällan eller aldrig slagit väl ut.

onsdag 16 december 2015

Det räddhågsna Sverige


Den i huvudsak moderata PR-byrån Kreabs Sverigechef Markus Uvell tvingas lämna sin post efter alltför närgånget umgänge med företrädare för Sverigedemokraterna, i synnerhet Linus Bylund. Under hösten har Kreab ägnat sig åt vad Dagens Nyheter beskrivit som intensiv lobbyverksamhet mot partiet, med syfte att influera SD i mer marknadsvänlig riktning. Man gör helt enkelt sitt jobb.

För Markus Uvells del är dock vägs ände nådd. En festlig middag på Djuret i gamla stan blev droppen för Kreab. Kontakterna med Linus Bylund är till synes olämpliga, och svärtar ned PR-byråns namn.

Så länge man utövar ett positivt men distanserat marknadsliberalt inflytande på Sveriges tredjes största parti är allt gott. Så fort två personer från de olika lägren fattar personligt tycke för varandra och privat träffas för att diskutera familj, jakt eller litteratur över en bit mat har man dock passerat anständighetens gräns. Sverigedemokratiska politiker är fortfarande paria i samhället, och väljer man att umgås med någon av dem får man stå sitt kast.

Denna samhällsattityd är självfallet fullständigt orimlig och djupt orättvis. Vi lever inte i DDR utan i en åtminstone på papperet demokratisk rättsstat där yttrande- och mötesfrihet råder. Även sverigedemokrater kan vara trevliga, intressanta och roliga individer. Det är inte bara förbehållet 300 av 349 riksdagsledamöter med annan partibok.

måndag 14 december 2015

Regeringen tänker fel


Regeringen vill undersöka möjligheterna till att införa högskolekurser på arabiska. Detta för att, hör och häpna, underlätta integrationen för välutbildade nyanlända. Rent tekniskt handlar det om att låta nyanlända läsa in sin ofta nödvändiga kompletteringsutbildning på arabiska, och lära sig svenska vid sidan om.

Det finns två problem med detta. Det första är att det svenska samhället bör göra allt inom rimlighetens gränser för att hjälpa nyanlända att lära sig svenska, vilket är en given förutsättning för att kunna verka inom de allra flesta branscher. Att då låta syrier och irakier undervisas på hemspråket är en uppenbart dålig idé.

Det andra problemet är att dessa människor knappt kommer att stöta på en enda svensk medborgare under utbildningstiden, vilket ytterligare försvårar integration, kulturella utbyten och förståelse. En minimal andel svenskar talar arabiska, och en ändå mindre andel skulle vara intresserad av att läsa in en kompletterande läkar- eller ingenjörsutbildning på språket. Detta skulle medföra ytterligare segregering av det svenska samhället.

Helene Hellmark Knutsson må ha rätt i att arabiska är ett stort språk i världen, men man kan inte förvänta sig att en stor del av Sveriges befolkning behärskar det. Arabiska kan rimligen inte jämföras med engelska, av ett antal ganska självklara orsaker.

Språket är den enskilt viktigaste nyckeln för en lyckad integration. Detta gäller i alla världens länder och har varit den bergfasta övertygelsen hos de flesta politiker under väldigt lång tid. Högskolekurser på arabiska, i Sverige, skulle innebära ett medvetet avsteg från denna kloka linje.

söndag 13 december 2015

Världen räddad?

Klimatmötet i Paris blev en succé. Ja, så säger i alla fall många bedömare och framförallt staternas representanter och förhandlare. Jublet i salongen visste inga gränser då man klubbade igenom ett avtal som alltså handlar om att försöka hålla den globala uppvärmningen under 1,5 grader. Det är den grundläggande ambitionen.

Exakt hur detta ska gå till är dock inget man lyckats specificera. Man fastslår inte vilken strategi de olika staterna ska anamma, eller vad som händer om man misslyckas. Det kanske mest centrala med avtalet är att industriländerna ska bistå utvecklingsländerna med struntsumman 100 miljarder dollar årligen, och att man vart femte år ska samlas för att diskutera hur klimatarbetet fortskrider.

Avtalet i Paris är, och framtiden får gärna rätta mig om jag skulle ha fel, inget annat än ett luftslott som i princip enbart kom till stånd för att världens ledare skulle slippa tappa ansiktet efter högt ställda förväntningar och misslyckandet i Köpenhamn 2009.

Det är förvisso helt rätt och riktigt att sträva efter minskade utsläpp och bygga en grönare värld, men ett urvattnat ramverksavtal som inte ålägger parterna några särskilda skyldigheter är knappast till någon större hjälp för vår planet. Att jubla som det vore maj 1945 ter sig både märkligt och naivt.

torsdag 10 december 2015

Alla borde vara feminister


...är titeln på en bok som delas ut till alla svenska gymnasister i årskurs två. Boken är skriven av den nigerianska författarinnan Chimamanda Ngozi och bakom initiativet står bland annat Sveriges kvinnolobby, LO, FN och Bonniers.

Utan att ha läst ens baksidan på denna bok väcker tilltaget onekligen ett antal frågor. Under paraplybegreppen jämställdhet och feminism kan väldigt många olika politiska strömningar och ståndpunkter ge sig tillkänna. Konservativ, liberal och socialistisk syn på feminism skiljer sig ganska så kraftigt åt.

Jämställdhet mellan könen är självfallet något att sträva efter. Så även att utrota världens fattigdom eller förhindra möjligheter för terrorister att begå massmord på oskyldiga. Men vägen dit skiljer sig människor emellan, beroende på vilken ideologisk kompass man lutar sig mot. Allt är inte svart eller vitt eller självklart. Jag undrar om Sveriges 16-åringar blir påminda om det när de får bok i hand.

onsdag 9 december 2015

Europa mot EU


Marine Le Pens Nationella Fronten går kraftigt framåt i Frankrike. I regionalvalens första omgång vann man i sex av tretton regioner, och även om det slutliga resultatet sannolikt inte blir lika framgångsrikt för partiet har man goda chanser att knipa segern i åtminstone ett par regioner. Det starkt konservativa och nationalistiska Nationella Fronten utmanar för första gången på allvar Frankrikes två andra stora partier.

Bortsett från vissa xenofobiska drag samt hårdare tag mot brottslighet och terrorism är en djupt rotad EU-skepsis en av partiets grundpelare. Detta delar man med många liknande partier från ett antal europeiska länder, exempelvis brittiska UKIP, polska PiS, ungerska Fidesz, Sverigedemokraterna och Dansk Folkeparti. Från att mestadels ha kritiserats från den yttre vänsterkanten tidigare, men då primärt för dess elitistiska och exkluderande drag, står Europeiska Unionen numera i skottgluggen från nationalistiskt håll.

Unionens grundtanke är i ljuset av historien väldigt sund. Samarbete, handel och ömsesidigt ökat välstånd torde leda till minskade spänningar. Det är möjligt att EU som institution bidragit till att stävja konflikter i efterkrigstidens Europa, även om kalla krigets terrorbalans och sedermera USA:s totala dominans sannolikt är än troligare geopolitiska förklaringar. Hur som helst är det just detta - konfliktförebyggande, handel och ekonomiskt samarbete - som EU borde fokusera på primärt.

När EU blir för stort, komplext, tungrott, slutet och byråkratiskt, och dessutom allt mäktigare, är det inte särskilt konstigt att Europas folk reagerar. När EU ska bestämma nationella fiskekvoter, omfång på grönsaker, smak på snus, vilken typ av jaktvapen som ska tillåtas, eller för all del hur många migranter de enskilda staterna ska husera, blir folk upprörda. När den enskilde medborgaren upplever att makten så sakteliga flyttas ännu längre bort, från Helgeandsholmen eller Palais Bourbon till Bryssel, blir man irriterad.

Även mer moderata krafter, som exempelvis svenska Centerpartiet, gick förra året till EU-parlamentsval på att unionen ska göra mer konstruktiva saker inom färre områden, och låta medlemsstaterna behålla en större del självbestämmande. Fler borde ta efter. Ignorerar de etablerade partierna EU:s förvandling från konfliktförebyggande institution till överstatligt och insynsskyddat jättekomplex lämnar man fältet öppet för partier av Le Pens snitt.